×
Vi använder cookies på våra sajter för att ge dig en bättre upplevelse. Med att fortsätta godkänner du detta. Läs mer ›
Acceptera
Bloggen om gemenskap

“Alla tror ju att man först sen kan bli lycklig, när man har lyckats”

Stress och prestationsångest är något som så gott som alla känner av nu och då. Vi lever i ett samhälle som förväntar sig att du rör dig framåt i full fart hela tiden, och detta sätter hög press på individen i många delområden av livet.

I skolan eller i arbetslivet skall du göra så bra ifrån dig som möjligt, helst utan hjälp från andra. På fritiden skall du hinna umgås med kompisar, motionera och gärna ha någon hobby som balanserar ut det hela. Vi ska passa in i den samhälleliga normen och avvikanden blir sällan väl bemötta. För unga kan prestationskraven bli otroligt höga.

Det påpekas inte sällan att ens framtid hänger på studentskrivningarna

Redan i högstadiet borde du ha ett humm om vad du vill åstadkomma i livet och betygen du får påverkar vilken fortsatt utbildning du kan komma in på. Väl i gymnasiet borde du från första årskursen veta om du vill satsa på till exempel språk eller fysik och matematik.

Så gott som hela gymnasietiden förbereder du dig för den kommande studentexamen och vilka ämnen du i slutändan väljer att skriva påverkar poängsättningen till fortsatta studieinriktningar. Du har ett begränsat antal chanser att lyckas och det påpekas inte sällan att din framtid hänger på dessa prov.

Ytterligare genomförs på universiteten reformer som leder till att bokstaven du får som resultat ges större tyngd, istället för till exempel inträdesprovet. Stressen är otrolig och i min egen erfarenhet ligger många unga farligt nära att gå in i väggen.

Teater Taimine och Krisjouren för unga tog fasta på prestationsångesten

Den tvåspråkiga teatern Lyckomanifestet, som är sammanställd av Teater Taimine i samarbete med Krisjouren för unga, tar fasta på prestationsångesten som finns närvarande hos speciellt många unga idag. Teatern turnerade under hösten högstadier och gymnasier i huvudstadsregionen och föreställningen följdes sedan av en av Krisjouren dragen workshop, under vilken temat diskuterades och analyserades djupare.

Målsättningen med samarbetet var dels att sprida medvetenhet om olika former av prestationsångest och dels att förse ungdomarna med verktyg att använda sig av då vardagen känns för tung och kraven för höga. En del av ungdomarna som fick ta del av teatern och workshopparna kände redan till Krisjouren för unga och dess tjänster, medan andra hörde om det för första gången. Krisjouren erbjuder avgiftsfritt samtalsstöd och kan finnas som ett stöd då man känner att det vore skönt att få tala med någon om allt mellan himmel och jord.

Det finns olika former av prestationsångest. Somliga sätter hög press på sig själv för att uppnå sina mål, då kommer kraven inifrån. Dessa krav kan man tänka att rimligt vis borde vara lättast att ändra på, eftersom det handlar om hur man som individ ser på sig själv och hurudana mål man ställer upp. Dock är det kanske inte ändå alltid fallet.

För mig är det att jag är en perfektionist som strävar högt något som jag ser som ett centralt drag av min personlighet. Det har påverkat mig till exempel genom att jag inte har vågat testa på nya saker eftersom jag varit rädd för att misslyckas. Jag är min egen hårdaste kritiker och att ändra på det har visat sig vara svårt, men då kraven kommer utifrån kanske man kan göra ännu mindre åt det. Vare sig det handlar om en förälder som tvingar en att spela ishockey eller släktingar som vill att man skall föra vidare ett akademiskt arv, är det en svår känsla att känna att man inte är tillräcklig som man är.

Behöver vi jämföra oss med varandra och är det farligt att misslyckas?

Utöver dessa två former av prestationskrav som säkerligen är närvarande i många ungas liv, finns det ett relativt nytt fenomen som också påverkar hur individer ser sig själva och hur de vill framstå inför andra. Sociala medier är en stor del av vardagen speciellt i unga människors liv och dagarna i ända kan man stirra sig blind på felfria bilder på utifrån sett perfekta liv. Vi jämför oss med varandra konstant och avundas att vi inte själva har det lika bra ställt som andra. Givetvis är dock sanningen sällan så entydig som till exempel ett Instagram-konto vill få det att framstå.

Att ändra på hur kraven påverkar en är inte lätt. I mitt eget fall började det med att inse att det är helt okej att känna att man inte räcker till ibland. Det är rentav helt naturligt. Att misslyckas behöver inte nödvändigtvis vara något negativt.

Givetvis är det bra att ha någon form av målsättningar i livet och att sträva efter att uppnå dem är hälsosamt, till en viss utsträckning. Viktigast av allt i mitt eget liv har jag dock märkt att är att lämna tillräckligt med tid till att göra saker som jag njuter av. Att också stanna upp och njuta av tystnaden ibland. Och viktigast av allt, att inse att jag kanske till och med kan vara lyckligare, om jag inte hela tiden bara presterar.

 

Julia Rehn

Julia Rehn var på arbetspraktik på Krisjouren för unga under hösten 2019 och tog del av Teaterprojektet som var ett samarbete mellan Teater Taimine och Krisjouren för unga.

Bloggen om gemenskap – Alla inlägg

22.04.2020 –

Stress och prestationsångest är något som så gott som alla känner av nu och då. Vi lever i ett samhälle som förväntar sig att du rör dig framåt i full fart hela tiden, och detta sätter hög press på individen i många delområden av livet.

28.06.2017 –

För en tid sedan läste jag en intressant artikel om den brittiske hjärnkirurgen Henry Marsch. Han berättade om sitt krävande jobb, sin fru, sitt samarbete med kolleger. Jag rev ut artikeln som pryddes av en stor bild av Marsh.

 

14.06.2017 –
Birgitta Boucht

Jag har fått en hyresgäst. Det är en kvinna med hög röst, bestämda åsikter, ivrig tv-tittare, anlag för narkolepsi (jag hittar henne ofta sovande på min säng), en person som skriver listor om de mest triviala saker.

19.05.2017 –
Birgitta Boucht

Jag är besatt av en orosande som springer omkring i min kropp, klättrar på ryggraden, kittlar mig under fötterna, rör om i mitt huvud som om den var vispen i gröten. Jag har inte bjudit in den. Jag föddes med den.
 

27.04.2017 –
Eva Kela

Jag minns dina signaler helt stumma
Hur jag tystades ner till noll minus allt
Och att du krävde min skamskit
För att ömsa mig bit för bit tusenfalt

19.04.2017 –
Birgitta Boucht

För en tid sedan såg jag en intervju med filmregissören Aki Kaurismäki i tv. Den visades som introduktion till filmen Le Havre, som jag sett tidigare men gärna ville se på nytt.
 

11.11.2015 –
Birgitta Boucht

Idag är en varannandag. En dålig sådan. Jag tvingar mig ut på promenad och märker efter en mycket kort stund att jag inte orkar gå ett steg till. Jag har antingen för varmt eller kallt på mig. Paraply har jag, men det regnar inte. Jag har också en inköpslista i fickan men inga pengar.

16.09.2015 –
Birgitta Boucht

För tre veckor sedan såg jag döden i vitögat. Det var oväntat och jag var oförberedd på det som hände, eller inte hände.

24.08.2015 –
Birgitta Boucht

"Hur har sommaren varit?" frågar folk omkring mig, de som nu återvänder från landsställen, utlandsresor, besök hos vänner och bekanta runt om i landet. Styrkta till kropp och själ, färdiga att ta itu med jobb, skolor, nya utmaningar.

10.08.2015 –
Kirsti Dalman

I en liten by i norra Liberia i västra Afrika stiger en ung flicka in i “klassrummet”. Egentligen är det bara ett plastunderlag som fungerar som golv, några bänkar, en tältduk som tak. Den unga flickan är lärarinnan. Hon har med sej 15 små burkar, lite mylla och frön.

17.05.2015 –
Birgitta Boucht

I bussen in till Helsingfors centrum steg det på en gammal krumböjd kvinna. Hon hade höftfel och svårt att röra sig. Hon försökte klättra upp på platsen bredvid mig, längst fram i bussen. Jag ville hjälpa henne men hon avböjde.

23.04.2015 –
Birgitta Boucht

Förr reste jag en hel del, skrev om mina upplevelser. Idag kommer jag inte iväg ens  till Sverige utan att oroa mig veckor i förväg. Jag saknar mig själv som den person som vandrade till fots genom Europa, som gjorde tappra (men lönlösa) försök att klättra upp till Kilimanjaros högsta topp.

20.04.2015 –
Per-Erik Lönnfors

Jag hade en tid undvikit att äta i servicehuset. Efter allt påskätande tillredde jag enkla luncher hemma hos mig.

Om jag skall vara ärlig så ville jag också undvika de rynkiga ansiktena och de kutiga ryggarna.

02.04.2015 –
Kirsti Dalman

En inköpslista? Nej absolut inte; snarare en inte-köps-lista. I varje fall om man är gammal, inte har krafterna kvar i fingrarna, eller alternativt inte ser så bra. I sistnämnda fall blir inte-köps-listan hur lång som helst; har du försökt läsa innehållsförteckningarna?

25.03.2015 –
Birgitta Boucht

Häromdagen deltog jag i ett trevligt knytkalas med gamla vänner.

24.02.2015 –
Birgitta Boucht

Jag förbereder mig för en kvällsträff där jag ska tala om min självbiografi Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift. Jag har talat om den på många ställen, läst och berättat, och varje gång hittar jag en ny infallsvinkel på mitt material.

07.01.2015 –
Birgitta Boucht

Den som arbetar med datorer vet att inne i den magiska lådan gömmer sig många hemligheter.

Visa mer ›