×
Vi använder cookies på våra sajter för att ge dig en bättre upplevelse. Med att fortsätta godkänner du detta. Läs mer ›
Acceptera
Bloggen om gemenskap

Den inre duellen

27.04.2017

Jag minns dina signaler helt stumma
Hur jag tystades ner till noll minus allt
Och att du krävde min skamskit
För att ömsa mig bit för bit tusenfalt

Då jag var mindre fanns det många emotionella yttringar som länge förblev främmande företeelser för mig. Jag minns hur jag hängde i trappräcket vid källaringången till vårt hus och grubblade över stress. Hur kändes huvudvärken som så många vuxna, speciellt mammor, så ofta led av? Jag knep ihop ögonlocken till små skrutt och pressade alla kroppens muskler för att skapa ett enormt lufttryck i huvudet. Den eftersträvade värken uteblev. Istället blev jag bara yr och plommonröd i ansiktet. Sedan gick jag in och åt en smörgås.

En annan gång såg jag en sorglig film som väckte en stark längtan efter lidande i mig. Jag ville nå de platser i mig som blödde. Känna den pulserande misströstan som hade utspelats så bitterljuvt på tv:n. Hurdan blev man då man genomlevde en sådan smärta? Jag fördes till mina vemodigaste minnesarkiv och hulkade mekaniskt fram lite tårvätska då jag tänkte på hur skolans musiklärare hade dött i cancer året innan. Sedan gick jag ut och spela fyramål med mina kompisar.

Många fler skulle de gånger senare komma att bli då jag utan medveten framkallning skulle närmas av och beröras vid mer påtagliga emotionella svängningar. Jag fick de första stingen av huvudvärk och grät mig halvt fördärvad över tröstlösa situationer. Men alla sinnesrörelser hade alltid någon form av en början och ett slut. Och orsakerna till de olika känslornas vibrationer och graden av djupdykningar eller högsvävningar följde alltid en logik jag kunde förstå enligt omständigheterna. 

Mitt psyke hölls inom ramarna för vad vi kallar normalt och dynamiskt ända fram tills sista året på gymnasiet. Sedan sprängdes gränserna för allt vad jag dittills hade uppfattat som jag.

Jag förvandlades snabbt. Någonting odefinierbart började sippra fram med allt högre hastighet. Svårmod, overklighetskänslor och ihållande nervositet. Den lättroade och optimistiska flickan, som hade varit jag, avmattades och blev inom loppet av några månader till en illusion. Min aptit och förmåga till att känna mig tillfreds försvann. Det kändes som att bli levande uppäten, men jag kunde inte identifiera det hungriga hotet.

Jag förstod snart att den förintande kraften fanns i mig själv, men kunde ändå inte få tag i sätt att avväpna den. Mitt liv blev en ständig inre duell med det nya, spetsiga i mig. Upprepade misslyckanden med ihärdig intern argumentation tröttade ut mig. Föreställningen om mitt forna jag var seg men den förlorade sin plats under alla rannsakningar varje gång. Övergreppen och smutskastningen blev olidliga och jag bad otaliga gånger om nåd. Men det var inte nåd och underkastelse som hon, den nya, ville ha. Hon behövde integritet och upprättelse. Hon ville se någonting nytt formas och till det behövdes krafttag med ingredienser av revolt och ilska. Kärnan i mig fick nog.

Efter så många års ältande rättegångar växte det så småningom fram en "satanshelvetesperkele" i mig och jag insåg att jag var färdig för ett större mod och att jag inte längre hade något att förlora. Istället för passivt tålamod manade jag fram trots, mer upprorisk styrka och en stor dos humor. Jag stod inte ut en stund längre med att förminska min förmåga till att ta kontroll över plågoanden i mig. Jag gav ångesten allt oftare mittfingret med ett varmt leende och gav istället mitt sinne mer utrymme för relativism. Jag började förhålla mig mer flexibelt till bilden av mig själv. För vårt själv är inte en statisk företeelse eller ens ett konkret begrepp. Vi är alla resultatet av samtliga upplevda intryck under livets gång och vår identitet är ett slags enormt grupparbete i ständig förvandling. Att bejaka gråzoner, minska på det betungande, presterade jaget och acceptera tillkortakommanden var så otroligt befriande, ja rent av berusande. Tänk att jag inte upptäckte det här perspektivet förrän nu, kunde jag flämta av lättnad.

De stora och djupa känslorna kan vara både smärtsamma och upplyftande. Lidande har inget egenvärde i sig. Det är bara en del av de inre landskapen, precis som resten av det emotionella spektret. Det viktigaste är kanske att kunna hitta en lagom distans till sig själv och solid tillit känslorna till trots.

Hemskt säregen var du aldrig
Fast allt det värsta blev du nog
Men du blev ett nytt löfte
Som växte ur min knog

Eva Kela

Bloggen om gemenskap – Alla inlägg

22.04.2020 –

Stress och prestationsångest är något som så gott som alla känner av nu och då. Vi lever i ett samhälle som förväntar sig att du rör dig framåt i full fart hela tiden, och detta sätter hög press på individen i många delområden av livet.

28.06.2017 –

För en tid sedan läste jag en intressant artikel om den brittiske hjärnkirurgen Henry Marsch. Han berättade om sitt krävande jobb, sin fru, sitt samarbete med kolleger. Jag rev ut artikeln som pryddes av en stor bild av Marsh.

 

14.06.2017 –
Birgitta Boucht

Jag har fått en hyresgäst. Det är en kvinna med hög röst, bestämda åsikter, ivrig tv-tittare, anlag för narkolepsi (jag hittar henne ofta sovande på min säng), en person som skriver listor om de mest triviala saker.

19.05.2017 –
Birgitta Boucht

Jag är besatt av en orosande som springer omkring i min kropp, klättrar på ryggraden, kittlar mig under fötterna, rör om i mitt huvud som om den var vispen i gröten. Jag har inte bjudit in den. Jag föddes med den.
 

27.04.2017 –
Eva Kela

Jag minns dina signaler helt stumma
Hur jag tystades ner till noll minus allt
Och att du krävde min skamskit
För att ömsa mig bit för bit tusenfalt

19.04.2017 –
Birgitta Boucht

För en tid sedan såg jag en intervju med filmregissören Aki Kaurismäki i tv. Den visades som introduktion till filmen Le Havre, som jag sett tidigare men gärna ville se på nytt.
 

11.11.2015 –
Birgitta Boucht

Idag är en varannandag. En dålig sådan. Jag tvingar mig ut på promenad och märker efter en mycket kort stund att jag inte orkar gå ett steg till. Jag har antingen för varmt eller kallt på mig. Paraply har jag, men det regnar inte. Jag har också en inköpslista i fickan men inga pengar.

16.09.2015 –
Birgitta Boucht

För tre veckor sedan såg jag döden i vitögat. Det var oväntat och jag var oförberedd på det som hände, eller inte hände.

24.08.2015 –
Birgitta Boucht

"Hur har sommaren varit?" frågar folk omkring mig, de som nu återvänder från landsställen, utlandsresor, besök hos vänner och bekanta runt om i landet. Styrkta till kropp och själ, färdiga att ta itu med jobb, skolor, nya utmaningar.

10.08.2015 –
Kirsti Dalman

I en liten by i norra Liberia i västra Afrika stiger en ung flicka in i “klassrummet”. Egentligen är det bara ett plastunderlag som fungerar som golv, några bänkar, en tältduk som tak. Den unga flickan är lärarinnan. Hon har med sej 15 små burkar, lite mylla och frön.

17.05.2015 –
Birgitta Boucht

I bussen in till Helsingfors centrum steg det på en gammal krumböjd kvinna. Hon hade höftfel och svårt att röra sig. Hon försökte klättra upp på platsen bredvid mig, längst fram i bussen. Jag ville hjälpa henne men hon avböjde.

23.04.2015 –
Birgitta Boucht

Förr reste jag en hel del, skrev om mina upplevelser. Idag kommer jag inte iväg ens  till Sverige utan att oroa mig veckor i förväg. Jag saknar mig själv som den person som vandrade till fots genom Europa, som gjorde tappra (men lönlösa) försök att klättra upp till Kilimanjaros högsta topp.

20.04.2015 –
Per-Erik Lönnfors

Jag hade en tid undvikit att äta i servicehuset. Efter allt påskätande tillredde jag enkla luncher hemma hos mig.

Om jag skall vara ärlig så ville jag också undvika de rynkiga ansiktena och de kutiga ryggarna.

02.04.2015 –
Kirsti Dalman

En inköpslista? Nej absolut inte; snarare en inte-köps-lista. I varje fall om man är gammal, inte har krafterna kvar i fingrarna, eller alternativt inte ser så bra. I sistnämnda fall blir inte-köps-listan hur lång som helst; har du försökt läsa innehållsförteckningarna?

25.03.2015 –
Birgitta Boucht

Häromdagen deltog jag i ett trevligt knytkalas med gamla vänner.

24.02.2015 –
Birgitta Boucht

Jag förbereder mig för en kvällsträff där jag ska tala om min självbiografi Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift. Jag har talat om den på många ställen, läst och berättat, och varje gång hittar jag en ny infallsvinkel på mitt material.

07.01.2015 –
Birgitta Boucht

Den som arbetar med datorer vet att inne i den magiska lådan gömmer sig många hemligheter.

Visa mer ›