×
Vi använder cookies på våra sajter för att ge dig en bättre upplevelse. Med att fortsätta godkänner du detta. Läs mer ›
Acceptera
Bloggen om gemenskap

Varför är detta hemligt?

24.02.2015

Jag förbereder mig för en kvällsträff där jag ska tala om min självbiografi Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift. Jag har talat om den på många ställen, läst och berättat, och varje gång hittar jag en ny infallsvinkel på mitt material.

Ikväll tänker jag äntligen tacka min familj och dess vänkrets för vad de gett mig. Impulser för mitt skrivande. Tvånget att skriva. Nästan allt jag skrivit har sitt upphov i min barndom. Bakgrund, material, känslor, frågor, hemligheter. Framför allt hemligheter. Eller kanske snarare: saker som man inte fick tala om. Sånt som man inte fick se trots att det utspelades framför ögonen på oss alla.

Döden var tabubelagd. Min syster som lämnades i Sverige under kriget fick man inte ställa frågor om. Min mammas livslånga kärleksaffär med en svensk man var en välbevarad hemlighet. Släktens alla självmord under tidigare år berättade ingen om. Det var först i samband med att jag skrev självbiografin som jag insåg att min pappa var  bara femton år då hans pappa tog livet av sig. Min farmor blev ensamförsörjare med många barn. Henne minns jag tyvärr inte alls. Och min pappa talade varken om henne eller sin pappa. Men han berättade sagor, hisnande historier som han hittade på själv.

Jag hade en släkting som var lätt utvecklingsstörd. Honom retades släktens män ohämmat med, försatte honom gärna i pinsamma situationer. Ingen ingrep. Hans mamma var placerad på mentalsjukhus, hans pappa var en gammal man redan då sonen föddes. Han gömdes undan hemma i en alkov vid köket, tillsagd att inte visa sig. Han hade ett hjärta av guld. Jag var mycket yngre än han men han föreslog att vi skulle gifta oss. Jag var väl då ca åtta år. Mamma blev rasande när hon hörde det.

Men hon blev inte alls illa berörd av att släktens farbröder gärna ville att jag skulle sitta i deras famn och bli omkramad när de druckit för mycket. Jag grät och bad dem sluta och min mamma skämdes för mig. Att jag var en sån lipsill. Farbröderna ville ju bara väl. Också han som jagade runt mig i mitt rum medan jag skrek på hjälp och mina föräldrar stod i dörren och skrattade.

Egentligen upplevde jag min barndom som ett enda stort mysterium. Jag förstod sällan vad som hände, vad mina föräldrar grälade om efter festerna, jag visste bara att varenda fest åtföljdes av skrik och bråk. Att pappa beundrade de vackra kvinnorna, att mamma skämdes över den brist på stil och uppfostran som sällskapet visade, att mina föräldrar sällan möttes som jämlikar på en gemensam nivå där ingendera var tvungen att se ner på eller se upp på den andra.

Jag visste inte vem jag skulle ty mig till. Min snälla pappa eller min stränga mamma? Deras syn på mig skiljde sig så markant. För mamma var jag ett material i hennes händer som hon efter bästa förmåga skulle knåda till en avbild av sig själv. För pappa var jag ett barn som tyckte om att hålla honom i handen när vi gick ut på promenader, som tyckte om när han spelade Tyttöni, tyttöni mun på piano.

Jag vacklade hit och jag vacklade dit. Jag var mörkrädd, rädd för fulla gubbar, rädd för att tappa bort mig, rädd för att få stryk av mamma. Jag var samtidigt utåtriktad, ljus och glad, pratsam i överkant. Jag tror mamma aldrig glömde att jag i barnträdgården berättade för tanterna att hon hade haft en "jättelång binikemask i magen". Var det en hemlighet? Varför det?

Nu, mer än sjuttio år efter denna kluvna barndom, inser jag vilken skatt jag har burit med mig. Dessa galna, egensinniga, elaka, sorgsna, mer eller mindre begåvade personer har tvingat mig att skriva, gräva djupare och djupare, återse dem med mina vuxna ögon. De försvarar fortfarande sina hemligheter, men tillåter mig att använda dem.

Birgitta Boucht, f. 1940, författare, tre döttrar, sex barnbarn. Förbereder sig för att avtäcka ännu fler av familjens hemligheter. En guldgruva litterärt material kan inte lämnas outnyttjad.

Bloggen om gemenskap – Alla inlägg

22.04.2020 –

Stress och prestationsångest är något som så gott som alla känner av nu och då. Vi lever i ett samhälle som förväntar sig att du rör dig framåt i full fart hela tiden, och detta sätter hög press på individen i många delområden av livet.

28.06.2017 –

För en tid sedan läste jag en intressant artikel om den brittiske hjärnkirurgen Henry Marsch. Han berättade om sitt krävande jobb, sin fru, sitt samarbete med kolleger. Jag rev ut artikeln som pryddes av en stor bild av Marsh.

 

14.06.2017 –
Birgitta Boucht

Jag har fått en hyresgäst. Det är en kvinna med hög röst, bestämda åsikter, ivrig tv-tittare, anlag för narkolepsi (jag hittar henne ofta sovande på min säng), en person som skriver listor om de mest triviala saker.

19.05.2017 –
Birgitta Boucht

Jag är besatt av en orosande som springer omkring i min kropp, klättrar på ryggraden, kittlar mig under fötterna, rör om i mitt huvud som om den var vispen i gröten. Jag har inte bjudit in den. Jag föddes med den.
 

27.04.2017 –
Eva Kela

Jag minns dina signaler helt stumma
Hur jag tystades ner till noll minus allt
Och att du krävde min skamskit
För att ömsa mig bit för bit tusenfalt

19.04.2017 –
Birgitta Boucht

För en tid sedan såg jag en intervju med filmregissören Aki Kaurismäki i tv. Den visades som introduktion till filmen Le Havre, som jag sett tidigare men gärna ville se på nytt.
 

11.11.2015 –
Birgitta Boucht

Idag är en varannandag. En dålig sådan. Jag tvingar mig ut på promenad och märker efter en mycket kort stund att jag inte orkar gå ett steg till. Jag har antingen för varmt eller kallt på mig. Paraply har jag, men det regnar inte. Jag har också en inköpslista i fickan men inga pengar.

16.09.2015 –
Birgitta Boucht

För tre veckor sedan såg jag döden i vitögat. Det var oväntat och jag var oförberedd på det som hände, eller inte hände.

24.08.2015 –
Birgitta Boucht

"Hur har sommaren varit?" frågar folk omkring mig, de som nu återvänder från landsställen, utlandsresor, besök hos vänner och bekanta runt om i landet. Styrkta till kropp och själ, färdiga att ta itu med jobb, skolor, nya utmaningar.

10.08.2015 –
Kirsti Dalman

I en liten by i norra Liberia i västra Afrika stiger en ung flicka in i “klassrummet”. Egentligen är det bara ett plastunderlag som fungerar som golv, några bänkar, en tältduk som tak. Den unga flickan är lärarinnan. Hon har med sej 15 små burkar, lite mylla och frön.

17.05.2015 –
Birgitta Boucht

I bussen in till Helsingfors centrum steg det på en gammal krumböjd kvinna. Hon hade höftfel och svårt att röra sig. Hon försökte klättra upp på platsen bredvid mig, längst fram i bussen. Jag ville hjälpa henne men hon avböjde.

23.04.2015 –
Birgitta Boucht

Förr reste jag en hel del, skrev om mina upplevelser. Idag kommer jag inte iväg ens  till Sverige utan att oroa mig veckor i förväg. Jag saknar mig själv som den person som vandrade till fots genom Europa, som gjorde tappra (men lönlösa) försök att klättra upp till Kilimanjaros högsta topp.

20.04.2015 –
Per-Erik Lönnfors

Jag hade en tid undvikit att äta i servicehuset. Efter allt påskätande tillredde jag enkla luncher hemma hos mig.

Om jag skall vara ärlig så ville jag också undvika de rynkiga ansiktena och de kutiga ryggarna.

02.04.2015 –
Kirsti Dalman

En inköpslista? Nej absolut inte; snarare en inte-köps-lista. I varje fall om man är gammal, inte har krafterna kvar i fingrarna, eller alternativt inte ser så bra. I sistnämnda fall blir inte-köps-listan hur lång som helst; har du försökt läsa innehållsförteckningarna?

25.03.2015 –
Birgitta Boucht

Häromdagen deltog jag i ett trevligt knytkalas med gamla vänner.

24.02.2015 –
Birgitta Boucht

Jag förbereder mig för en kvällsträff där jag ska tala om min självbiografi Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift. Jag har talat om den på många ställen, läst och berättat, och varje gång hittar jag en ny infallsvinkel på mitt material.

07.01.2015 –
Birgitta Boucht

Den som arbetar med datorer vet att inne i den magiska lådan gömmer sig många hemligheter.

Visa mer ›